Livsbild.se

Livsbild samlar in berättelser och fotografier från personer med egen erfarenhet av funktionsnedsättning, och från anhöriga.

Jag skickade in den här berättelsen till livsbild med rubriken:

Flickan med språkstörningen

och är skriven den 31 mars 2013.

Hejsan. Jag heter Anna Båve Schultz, 26år gammal och skriver till Livsbild för att jag vill berätta för era om hur mitt liv med en grav språkstörning har varit framtill nu. Jag har uttalsproblem och svagt arbetsminne vilket gör att det blir svårt att minnas och tolka språklig information när det blir mycket intryck på en gång.

Min språkstörning upptäcktes när jag var ca 4-5 år. I Örebro fanns det på den tiden en språkförskola för barn med språkstörning och där fick jag bland annat träna på uttalet med hjälp av tecken som stöd. Jag gick på språkförskolan i två år innan jag började grundskolan. I Grundskolan och framåt har jag gått på ”normala” skolor. Tyvärr så hatade jag skolan, blev både mobbad och senare utfryst. Effekten av det är att jag blev rädd för att tala och räckte aldrig upp handen även om jag visste svaret.

Det positiva var tiden efter skolan, dansen som jag gillade fick mig att pratat mer och sommarlägerna för familjer med språkstörda barn via Riksförbudet för döva, hörselskadade och språkstöda barn (DHB) var toppen.

Fick möjlighet att gå på Estetiska programmet med inriktning dans. Där blev jag utfryst av några i dansklassen. Varför bytte jag inte program då? Teater lockade men det var svårt för mig som inte har talet. Självförtroendet var inte tillräckligt bra för det. Dessutom ville jag inte gå ännu ett år på gymnasiet eftersom jag började ett år senare i grundskolan.

I de gemensamma ämnen som samhällskunskap, religion och historia deltog elever från alla inriktningarna inom estetiska programmet. Det var den bästa delen. Undervisningen var upplagd så att klassen fick en förstärkning med lärare tack vare mitt funktionsnedsättning. Det hade flera elever nytta av. Jag fick också hjälp med talträningen i 2:an och 3:an tack vare att skolan hade inriktning med döva och hörselskadade (som jag inte gick). 
Det jag hade behövt mer av var datahjälpmedel och mer specialpedagogik.

Jag berättade om mitt funktionsnedsättning för klassen, flera tyckte det var bra, men de hjälpte inte. Jag tror att flera av de som gick i klassen inte förstod mitt funktionsnedsättning. Lärarna ville att jag skulle räcka upp handen, för då hade jag fått högre betyg. Men jag tordes inte. Efter att ha varit envis och bitit ihop lyckades jag få ut slutbetyg från ett specialutformat program på gymnasiet.

Efter gymnasiet så var jag arbetslös i två år, vilket var ett rent helvete. Jag gick flera sökajobbkurser men fick inget jobb. Fick ingen hjälp för mitt funktionsnedsättning på arbetsförmedlingen(AF). I slutet av den här tiden fick jag gå på ”vägfinnarna” på stiftelsen Activa. Där fick jag stöd och hjälp riktat till mig med funktionsnedsättning men det ledde inte till jobb. Även om denna tid var som ett svart hål så lyckades jag ta körkort, både på teori och uppkörningen så lyckades jag fixa det på första försöket hade då även fått tillgång till förlängning av teoriprovet men det behövdes inte.

Efter dessa två år valde jag att söka till folkhögskolor. Jag började på Grebbestad folkhögskola där jag gick på Allmän linje med spa och hälsa. En bra skola men de lovade mer än de kunde hålla. De hade ingen hjälp som passade mig, de förstod inte vad jag hade för behov. Fick efter mycket slit, betyget god i studieomdöme.

Året efter började jag på Allmän linje: turism och evenemang som fanns på folkhögskolan i Värnamo. Skolan var fantastisk, skolan är tillgänglig för personer med funktionsnedsätning enligt deras beskrivning av skolan, det stämde väldigt bra.
Jag fick mycket hjälp på skolan. Kom i kontakt med något som heter Rydholmsmetoden vilket fick mig att läsa bättre. Kom tillbaka till Örebro med ett mycket bättre självförtroende. 

Det lyckades försvinna när jag gick in i arbetslöshet igen.
Jag hade fått städerfarenhet via AF och sökte sommarjobb på sjukhuset USÖ. Under intervjun frågade kvinnan om min dialekt. Då berättade jag öppenhjärtigt om min språktstörning. Då sa hon att något sådant finns inte! Jag blev helt ställd, mindervärdskänslorna kom krypande, (här kan jag inte jobba!) Jag fick inte jobbet. Däremot lyckades jag få jobb som funktionär på O-ringen i Örebro och på Peace and Love festivalen i Borlänge. 

Det var också under det här året som min handläggare inte gick att nå. Jag skickade sammanlagt 18 mail som han inte svarade på. Det visade sig sedan att han var sjukskriven och pappaledig. Det visade sig sedan att min funktionshinderkod på AF hade tagits bort när jag började på folkhögskolan. Till slut drog jag in mina föräldrar i försöken att få kontakt med AF. De skrev mail och pratade med chefen för AF som bad om ursäkt och jag fick en ny handläggare och koden tillbaka. Fick sedan en praktikplats i en affär, men inget jobb. 
Var på väg in i fas 3, hade bara några månader kvar innan och då fick jag kontakt med en konsulent från särskilt introduktions- och uppföljningsstöd (SIUS). (SIUS-konsulent jobbar med personer med funktionshinder) Tyvärr kunde de inte hjälpa mig och sa nej.
Då hade tiden innan fas 3 börjat ta slut. Handläggaren sa att sista vägen ut var Samhall. En vecka efter att jag fyllde år, så fick jag först en praktikplats på Samhall och redan efter två veckor fick jag fast anställning inom Samhall. Samhall hjälpte mig att få det jobb jag har i dag inom industrin, namnet är Segre. 

Företaget som jag arbetar hos har ett stort förståelse för mitt funktionsnedsättning, som också ge mig ledigt med lön för att kunna hjälpa andra med någon typ av språkstörning. Genom att sitta med i referensgruppen där jag representaerar de språkstöda i projektet Aktiv fritid och föreläsa bland annat på förädrautbildningen Mitt unika barn.

Jag har mötts av många svåra och jobbiga hinder tack vare min språkstörning men det har också gett mig en stor förståelse för hur det är att leva med en funktionsnedsättning, idag har jag mycket bättre självförtroende och självkänsla

Det var min berättelse så långt. Berättelsen är skriven av mig själv med hjälp av min familj, tack för mig.